1) Marknadsbestämmelserna för ris, ox- och kalvkött samt mejeriprodukter genomförs och väntas träda i kraft före den 1 april 1964. Detaljerna utarbetas under februari. 2) Pengar skall anskaffas till stöd för avsättningen av överskottsproduktion genom bildandet av en jordbruksfond, dit avgifterna för importerade livsmedel skall föras. 3) Margarinavgift införes från den 1 november 1964, men ett års uppskov kan beviljas. Denna avgift är avsedd att hjälpa smörproduktionen samt Italiens olivoljeproduktion. 4) Före den 1 april 1964 skall spannmålspriserna för 1964—65 fastställas. 5) En principdeklaration avfattas om att EEC i sin politik skall tillvarata sina egna intressen och samtidigt bevara förbindelserna med exportörer i icke-medlemsstater. Samtidigt gavs EEC-kommissionen en detaljerad plan för 1964 års tullförhandlingar inom ramen för Kennedyronden. Uppgörelsen hälsades med glädje överallt och man talade om att EEC fått tillbaka det inre förtroendet. Även om de fransk-tyska motsättningarna till att börja med var den svåraste stötestenen var det mot slutet av förhandlingarna Holland som genom sin inställning i margarinfrågan fördröjde en lösning. Den allmänna meningen var att det sunda förnuftet hade segrat. De problem man förhandlade om var inte tillräckligt svårlösta för att, om de misslyckades, motivera den stora splittring som otvivelaktigt skulle ha blivit följden, de Gaulle hade tidigare förklarat, att om jordbrukspro-blemen inte löstes före årets slut, skulle organisationen inte längre ha något berättigande. Trots det lyckade slutet på året med uppgörelsen i Bryssel var det uppenbart att samarbetet inom den gemensamma marknaden inte var vad det skulle vara, till stor del beroende på återverkningarna av general de Gaulles veto mot Storbritanniens inträde i Europagemenska-pen. Storskandalen i London Den engelska politiska scenen radade upp det ena dramat efter det andra under 1963, tragik blandades med tragikomik — när den brittiska societetens la dolce vita grymt blottades inför världens sensationshungriga ögon — och dramatik. Profumoskandalen, årets i hela världen mest omtalade skandal, skakade det engelska samväldet i dess grundvalar. Det började med en fråga i underhuset och slutade med en krigsministers död som politiker, ett självmord och nio månaders fängelse för centralfiguren i hela dramat, den vackra och välskapta Christine Keeler, prostituerad i lyxupplaga med ”the upper ten” i kundregistret och ett speciellt gott öga till nakenbad i lord Astors privata swimmingpool. Det började med en fråga i underhuset, ställd av labourmannen Ben Parkin till inrikesministern Henry Brooke. Parkin ville veta vilka slutsatser inrikesministern dragit av upplysningar han fått av en osteopat vid namn Stephen Ward om den tilltagande callgirl-prostitutionen. Det var en laddad fråga eftersom det var allmänt bekant att nämnde Ward var den som sammanfört krigsministern John Profumo med Christine Keeler. Frågan besvarades inte och drogs tillbaka, för att något senare åter ställas, denna gång av f. d. inrikesministern Chuter Ede. Profumo ställde sig då — den 22 mars — upp i underhuset och förnekade varje form av ”otillbörligt förhållande” med Christine Keeler, som redan då var en av Englands mest kända callgirls. Denna deklaration blev ödes diger för Profumo, eftersom det endast var en tidsfråga när det skulle avslöjas och bevisas att han farit med osanning. John Profumo avgick den 5 juni som krigsminister, och Christine Keelers fotografi sågs i praktiskt taget varenda tidning jorden runt. I ett brev till premierminister Macmillan erkände Profumo att han ljugit i underhuset men förklarade att det skett för att skydda familjen ”som också vilseletts”. Att Profumo medgav att han haft ett sexuellt förhållande med en prostituerad var i och för sig tillräckligt för att göra honom omöjlig som politiker, men det vägde ändå lätt mot det svåra brottet att fara med osanning i underhuset. Profumo hade emellertid ingenting att göra med Christine Keelers plötsliga försvinnande något tidigare, då hon skulle inställa sig vid en uppmärksammad kriminalprocess där en sångare från Jamaica, Aloysius ”Lucky” Gor-don, stod åtalad för att ha försökt beröva henne livet. Skandalen tillspetsades ytterligare dagen efter Profumos avgång då Gordons försvarare bad att få inkalla honom som vittne. Nu rullades hela historien upp. Christine Keeler hade ”arbetat” som callgirl åt osteopa-ten Stephen Ward, som haft henne under sina vingars skydd sedan hon var 14 år. Saken blev än mera allvarlig när det dessutom visade sig att Profumo hade delat sin älskarinna med en sovjetdiplomat, förre biträdande marinattachén vid Sovjets Londonambassad Eugen Ivanov. En av Christine Keelers väninnor berättade hur Iva- 368