ministern tillträdde sin post. Stark kritik hade riktats mot valet av Home och man tvivlade på hans förmåga, liksom man hade gjort då han utsågs till utrikesminister. Presskommentarerna var över lag bistra och mycket kritiska och labourledaren Harold Wilson förklarade: ”Min första tanke går till vårt stackars land. Vad har vi gjort för att behöva en sådan botgöring?” Inte bara på hemmaplan utan även utifrån höjdes kritiska röster, framför allt från Paris där utnämningen inte hälsades med någon entusiasm; i den franska huvudstaden betraktade man Home som en ”övergångsfigur”. Den allmänna meningen var att Macmillan nu givit det kommande valet ”på ett fat till Labour”. Man hade redan under Profumoskan-dalen framhävt tanken på en generationsväxling i ledningen och förde då fram finansminister Reginald Maudling i främsta ledet som kandidat. Han följdes snart av lord Hailsham, som för alla eventualiteters skull avsade sig sin lordtitel, och vice premierministern R. A. But-ler; han ryckte fram som klar favorit vid den partikongress i Blackpool, som tidsmässigt sammanföll med Macmillans sjukdom och föregick ledarskiftet. Inte någon gång hade man nämnt lord Homes namn. Och trots sin treåriga tid som utrikesminister (han hade dessförinnan varit samväldesminister) var han för den breda allmänheten en ”ny” man. Det nya tyska undret Händelserna i London tilldrog sig betydligt större uppmärksamhet än kanslersskiftet i Bonn några dagar tidigare, trots att detta tyska ledar-byte hade alla förutsättningar att, historiskt sett, bli en händelse av avsevärt större betydelse. ”Den gamle i Bonn”, 87-årige förbundskanslern Konrad Adenauer, avgick den 15 oktober. Dagen efter valde förbundsdagen med 279 röster mot 180 Ludwig Erhard till ny förbundskansler, 14 år och en månad efter det att Adenauer blivit Västtysklands förste förbundskansler. In i det längsta hade Adenauer försökt slippa att utse Erhard till sin efterträdare, och när han till sist tvingades ge efter var det i vetskap om att efterföljaren i mångt och mycket skulle bryta hans 14-åriga linje. Detta gällde kanske Hans Krüger, Västtysklands nye flyktingminister. framför allt politiken gentemot östmakterna. Konrad Adenauer höll konsekvent sin hårda linje mot Moskva medan man redan under hans tid kunde förmärka en, låt vara latent, önskan hos den västtyska regeringen att mjuka upp förbindelserna. Erhard hade vid flerfaldiga tillfällen uttalat sig för nya försök att mildra det kalla kriget och få till stånd en allmän nedrustning enligt västmakternas förslag. Kanske viktigast var att han ställde sig bakom de försök som i olika omgångar gjorts av USA och Sovjet att bryta det absoluta dödläget i Tysklands- och Berlinfrågorna. Liknande stöd hade försöken uppenbarligen haft hos de flesta av Adenauers regeringsmedlemmar men det var något som aldrig kom fram offentligt. Adenauer var aldrig förtjust över amerikanernas ansträngningar att bryta dödläget i Tysk-landsfrågan, och han dolde inte sin rädsla för ett rysk-amerikanskt avtal bakom hans rygg, något som ibland inverkade besvärande på relationerna med Washington. Kanslersskiftet kom kanske framför allt att få stor betydelse för Europasamarbetet och relationerna med Frankrike. Det vänskapsavtal som tidigare under året slutits mellan Frankrike och Västtyskland fick ett klart stöd av Erhard, men den nye kanslern hyste jämfört med ”den gamle” vitt skilda åsikter i en del vitala frågor inom detta samarbete. Erhard ställde sig på alla punkter kritisk mot de Gaulles politik och glömde aldrig att framhålla betydelsen av ett bibehållet och fördjupat samarbete med USA. När det gällde EEC framförde Erhard tankar om hela organisationens målsättning, som inte delades av de Gaulle. Bl. a. förfäktade Erhard den åsikten, att Gemensamma marknaden inte fick bli ett självändamål. Motsättningarna skärptes mot slutet av året då den 370