Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN HENRIK KELLGREN
Vad mänskligt är, bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel att löjet hämma,
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma,
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter,
som icke rörs vid uslas nöd
och, då han delar dem sitt bröd,
av vällust icke tårar gjuter.
Men våren följer vinterns spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda.
Sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
av egna och vid andras sår,
om löjet ej den balsam ägde,
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas övervägde.
Kom då, du löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla livets skiften
och lär mig ta ett glättigt hopp
på brädden av den mörka griften!
Låt edra vingar flyktigt sväva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
låt dumhet för ert gissel bäva;
men söken väl ert utbrott kväva
i sällskap med en högborn tok!
Vi kan jag ej tillfyllest bäva
att bland de stora vara klok?
Vem skall jag först mitt löje skänka?
Jo, ärans folk bör ära ske.
Svensk diktning. 2.
17
40
45
50
55
60
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
