Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från Skoltiden. Berättelse af Onkel Adam (med lithografi efter B. Nordenberg) - En utvandring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vill di ha tjernmjölk ? frågade gamman.
— Ja, tjernmjölk, det kan smaka något, blef rart svar.
— Di ska’ vål till Ljungarum till?
— Ja; men nu så skola vi vara hår i dag till qvållen
och roa oss. Pettersraora har väl filbunk?
—* Jo, en smula, blef svaret, i det gumman pekade på
några tråg under taket.
— Jack, Pettersmora!
— Ah Herre Gud, och de gå i skolan!
— Ja, vi äro alla i öfra klassen.
— Och di ska’ väl bli lagmän med tiden?
— Nej, jag skall bli professor, svarade en.
— Jaså; och di ska1 väl resa till storskolen i Wexiö,
kan jag tro, si det har denne hår, hm hvad heter han igen?
... Ja, han är son till Olle i Bommen.
— Björkbom?
— Ja; så kallar han sig, eljest så heter han Anders
Petter och jag stod fadder åt honom i Ljungarum och Astrand
döpte honom. Det var en rar prest, Astranden, som
predikade rena Guds ord.
Så snart vi hvilat ut oss, ströfvade vi ut i det gröna.
Ack, sådane dagar får man sällan här i lifvet; då man med
friskt sinne, sprittande af ungdom, kraft och helsa, känner
sig fri från alla bekymmer, utan forntid och utan framtid,
endast lefvande för ögonblicket. Ängen stod grön, några
blommor tittade upp ur gräset; björken var frisk och
ljusgrön, och från tallskogen ångade vällukt, men der inne
sjön-go foglar af många slag, under det att lärkan, hvirflande
med sina vingar, liksom buren af en osynlig kraft, hängde
mellan himmel och jord och sjöng så vackert.
Än lekte vi, ty vi hade bollarne med oss och slogo
boll på ängen, utan att behöfva akta oss för kyrkfönstren
och klockar Lindqvist, som der inne i staden var vår
förskräckelse; än lustvandrade vi i skogen, emedan en af oss
hade med sig ett puströr, för att pusta foglar, hvilka dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
