Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från Skoltiden. Berättelse af Onkel Adam (med lithografi efter B. Nordenberg) - Christi Himmelsfärds dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt detta hade Markus berättat, och Markus hade
blif-vit rikare ån sjelfva Sandberg, blott han kunnat tiga då
tuppen skrek. Markus var inne, berättade han, en thorsdags»
natt i val lar ne och gick efter tuppens galande. När han
kom in i kyrkan, såg han allt precist som det nu år
beskrif-vet, och nalkades tuppen; men jnst som han grep efter
honom, skrek han så gällt, att Markus sade: ”Skrik lagom”
och i detsamma blef han försatt på annan ort och vaknade
ute på gräset i vallgrafven, och det var full dager och
vacker sommar och gräs och blommor omkring honom, så att
Markus skulle trott att han drömt, om han ej haft en
halmsudd bredvid sig, ty detta var några fjädrar han ryckt af troll*
tuppen. Så nära kan en menniska vara sin lycka utan att
ernå den.
Under dessa funderingar kom Sven till vallarne.
Ack, hvad det var saftgrönt ockfriskt i grafvarne och
huru de gula blommorna glittrade på sammetsmattan, och
detta strax bredvid de grusade granitmassorna, hvilkas
ofantliga bloek liksom hängde i luften, och der halfva hvalf med
sina ordnade stenskifvor tycktes trotsa tyngdlagarne; men se,
en rad med öppningar gingo inåt det dunkla, nattliga
området som ledde till kyrkan; ty solen sken väl in i ett
och annat rum och droppstenarne gnistrade som isnålar i
dess sken; men det var endast i förrummen solen kunde
hinna.
Solens stråle, liksom barnahjertats tanke, hvilken är en
stråle af sanningens sol, går rakt fram och förmår ej
intränga i menniskofundernas labyrinter, hvilkas hela förtjenst är
att vara förvillande och mörka. Det är också derföre barnet
tror att Gud bor i den blå himlen, men mörkrets makter,
trollen, drakarne och skatterna, i de förfallna, mörka och
frik-tiga ni mmen, som fordom utgjort menniskors stolthet.
Ännu hade det ej ringt samman, Sven hade således tid
ätt pusta, men nyfikenheten dref honom att göra detta nära
intill den lockande ruinen, hvars hela fel är att ligga nära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
