Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från Skoltiden. Berättelse af Onkel Adam (med lithografi efter B. Nordenberg) - Christi Himmelsfärds dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en siad alt ej bli aftecknad. Om artislerna kunde säga:
”under en folresa i det eller det landskapet aflecknade jag
denna ruin”, skulle de gifva oss en vy af Jönköpings
slottsruiner; men att saga: ”jag kom till det trefliga Jönköping
och fann der en vacker ruin” — det vore icke märkvärdigt*
Eljest vore verkligen den plats Sven valde värd att
tecknas. Den lodräta muren med sina grofva stenar reste
sig ur den gröna blomstrande vallgrafven* Högt uppe öfver
ett hål, som fordom varit ett fönster eller fastet för en turell,
vexte på blotta muren en rönn, hvars rötter i tusende
bug-ter lupo mellan stenarne och fasthöllo det lutande trädet,
och längs efler den fordna takkransen hängde ett fransverk
af gräs, hviftande blåklockor och millefolier. Der lade sig
Sven och betraktade den stolta ruinen och landskapet, ty han
såg äfven Lillsjön och Råcksjön och skymtade Östra Kapellet
der han låg.
Sven var som bäst i tankarne sysselsatt med att gripa
fast i t roll tuppen och bli en rik man, dä han inifrån ruinen
hörde ett aflägset rop. Han studsade; men det var ej något
hangäl 1, utan en menniskoröst. Nyfikenheten blef ännu mera
spänd, och nu vågade han för första gången klättra öfver
grus-högarne och på närmare håll betrakta ett hvalf. Solen sken
så vänligt ditin på grushögarne, hvilka täckte golfvet, några
blommor och litet gräs stodo till och med derinne, en fjäril
fladdrade fram och åler, och några bin surrade genom
dagöppningen. Dit ner var ej farligt att krypa — och Sven
gjorden så.
Ater hörde han rösten, men närmare; det var ett barn
som ropade: Mamma! Mamma! Då vågade Sven sig längre
och kom snarl till en dunkel gång, som ledde in i ett
annat hvalf, der det blott var halfdager. ”Mamma! Mamma!”
hördes den klagande barnrösten, och Sven förstod att det måste
vara ett barn, som gått vilse* Han framträngde derföre
längre, utan att tänka på faran, ty Gud var med honom — och
då man menar väl är man aldrig rädd — men ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
