Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen från Skoltiden. Berättelse af Onkel Adam (med lithografi efter B. Nordenberg) - Ett besök tre trappor upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bäst vore om hon fick sta ntanför; men tjugo år härefter och
så framgent, blir det alltid någon stackare, hvilken liksom
jag åtar sig det otacksamma göromålet att kläda om henne.
Jag afbröt ämnet, ty det plågade den stackars Felix.
— Och du har din bergning?
— Ah ja, med ansträngd flit; det jag fick efter min
fosterfar gick genast åt.
— Huru då? Jag tycker att du aldrig lefvat öfverflödigt?
— Ah nej, jag behöfver inte mycket, men ser du, det
var så många, som kommo och behöfde hjelp. Jag gick i
borgen för några vänner, som bums gjorde konkurs. Jag
åtog mig en enka med tre barn; det blef mig dyrt nog och
utan synnerlig glädje; den ene pojken måste till slut ut på
sjön, och den andre är barberare, jag tror i Calmar,
alldeles försupen; dottren rymde med en sergeant. Det blef bara
eländet af allihop. Också — hvarföre skulle jag hjelpa dem?
Det var en dumhet; ty följden blef den att hela familjen
trodde sig ej behöfva arbeta, utan bara gå till farbror Felix,
den lilla beskedlige farbror Felix; och farbror Felix var ett
dumt nöt och lät dra sig vid näsan hundrade gånger och
hundrade gånger omigen, bara derföre att de greto i råttan
lid och passade på, då farbror Felix inte hade sitt sunda
förstånd hemma, utan lefde ett ideelt lif.
— Nå, är det ej ännu så? frågade jag, med en blick
på den allmänna oredan i rummet.
— Nej, jag har verkligen låtit erfarenheten låra mig,
jag är ej numera så latt att bedraga, jag har en dyrköpt
menniskokännedom.
Nu Ar det, Gudi klagadt, en temligen säker sats att
personer, som tro sig vara memjiskokännare, alltid mest äro
utsatta för att misstaga sig. Det fordras instinkt och en viss
passif kall blodighet för att verkligen känna sina vänner och
ovänner på pulsen; derlill behöfs ingen egentlig
sjelfverk-samhet i tanken, ingen reflexion. Den lärdaste örtkännare
kan dock ej på förhand veta om en ört är helsogifvande eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
