Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mina barndomsvänner. Utkast af Pehr Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hafva stoppat i någon brunn. Följden blef slutligen den,
att vi blefvo förklarade odugliga till vallgossar.
Några dagar efter denna händelse reste den ”rika fnm”
till staden med sin gosse, och i samma ögonblick tog jag
ett rörande afsked af Johan, som på nytt vandrade ut åt
bygden, för att byta sig till bröd för sina målningar.
Under tolf års tid tänkte jag sedan ofta på dessa mina
barndomsvänner, men kunde aldrig få veta hvart de tagit
vägen. Jag hade förlorat allt hopp om att återse dem, då
jag helt oiörmodadt råkade dem på nytt i min väg, som lä*
saren i det följande skall få höra.
fin vacker afton i Maj 1846, då jag på någon tid vi»
stades i Stockholm, blef jag af en ung skald anmodad om
att göra sällskap till Konstnärsgillet. Det var samma afton
som detta Gille firade sin första vårfest, oförgätlig i åminnelse
hos hvar oeh en, som hade nöjet deltaga deruti. Sammanr
trädet skedde i Trägårdsföréningens lokal ooh Davidsons norra
paviljong, som föl: tillfället var festligt smyckad. Efter
intagandet af en ståtlig sexa och en promenad i det gröna,
återvände Sällskapet till paviljongen, der unga talare höllo elt
diga föredrag. Emellan föredragen klingade fosterländska
sånger och den valda tafvelsamlingen besågs. Ibland dessa
konststycken vat*deC isynnerhet en af en ung artist nyligen
exponerad tafla, som väckte kännares beundran. Den
föreställde ett åskväder i en vild skogstrakt några minuter efter
solens nedgådg. Man tyckte sig höra hur åskan dundrade från
de svarta molnen; man såg tydligen, huru blixtarne sköto
sina pilar emellan träden, huru sångfoglarne på bäfvande
vingar sökte Sina bon, lium ugglan och ufven skriande foro fram,
huru klipporna skälfde och den sekelgamla eken splittrades;
men blicken dröjde dock helst vid tvenne vallgossar under
en hall, af hvilka den ena med sammanknäppta händer bad
till Gud, medan den andra pysslade om en tredje välklädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
