Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Insurgentarméens angrepp på Fredriksstad den 29 September—4 Oktober 1850. (Med lithogr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
häst störtade ned i ett dike; han lät hästen ligga och simma,
men arbetade sjelf sig upp och kom så våt han var till skansen.
Här råkade han franska öfverstlöjtnanten la Tour du Pin,
som vid första angreppet på Fredriksslad skyndat dit och nu
sprang omkring, der faran var som störst, samt hade i handen
en lång hörsellur, emedan han var nästan döf. En officer
bad la Tour icke exponera sig så mycket; fransmannen
förstod honom icke; men officern tog honom i kragen och
förde honom till ett säkrare ställe. Soldaterna förvånades
öfver den lilla franska herrn, de ansågo hans hörsellur för
en trumpet och hviskade: »Gud vete, hvad han har för
angeläget för sig.» Han slod nu bredvid Helgesen, våt som
denne, men förljust öfver det tappra försvaret. »Hvilken
ihärdighet! Hvilket mod!» utropade han i hvarje ögonblick.
Kommendanten talade uppmuntrande till sitt folk. »Så länge
jag har en dansk soldat qvar, ger jag mig icke!» sade han.
I detsamma halkade han utför den hala sluttningen ned i
diket; man hörde ropas: »nu stupade öfverstlöjtnanten!» Men
han var strax uppe igen, oskadd, dock smutsigare ån förut.
Ilolsteinarne framträngde lill qvarnskansen, hvars
bröstvärn var blott en nedrasad jordmassa; de skickade sina
kulor mot skansens försvarare, de stodo snart på sluttningen
af bröstvärnet; bajonetterna började klinga mot hvarandra.
En fiendtlig officer skyndade fram med en tysk fana; dödligt
sårad sjönk han till jorden. Försvaret blef allt envisare;
danskarnes hänförelse uttalade sig i det stoltaste dödsförakt,
de muntraste infållen. Några kastade en vinbutelj ned bland
de stormande: »Der ha‘n ni», ropade de, »för alt styrka ert
samvete; kanske går det bätlre med stormningen sedan;
nu duger den inte lill storl. Nästa gång är det bäst, att
ni kommen en vecka tidigare, så skola vi lära er konsten.»
De löjligaste skymford saknades icke heller; man påmindes
om Homeri hjellar, som öfverhöljde hvarandra på samma gång
med ovett och hugg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
