Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 1. Två Bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en galenskap, det medger jag; men jag har varit så ofta
galen, påstår man, så att det numera hör till mina
rättigheter att ha en och annan förvirrad idé. — Se mig rakt i
ögonen, Lars Erik! Så der ja! Du vet, att jag afgudade
min salig hustru; du minns, att hon ibland liksom bäfvade
för glöden i min kärlek; du minns, att jag reste bort ifrån
henne på tre, fyra månader, reste till Italien, reste till
Al-gier, egentligen bara för att riktigt njuta af hemlängtans
plåga, frossa af återseendets fröjd. Du var hennes ömma,
tröstande broder under denna min frånvaro; du minns, huru
jag en tid nästan hatade dig för din lyckliga förmåga att
kunna förkorta min hustrus ensliga dagar, och huru jag
nästan äfundades dig ditt, i jemnförelse med mitt eget,
särdeles vanlottade yttre, blott derföre att min hustru kunde finna
behag i att låta sina blickar hvila på dina magra, bleka
drag, på dina ljusblåa, matta, milda ögon.»
Kammarrådet såg upp på sin lifliga broder med en min
af godmodigt tålamod, blandadt med detta leende, som
alltid framkallas i ett ansigte, hvilket blifvit föremål för ett
högljudt omdöme, — förutsatt nemligen, att ansigtets egare
är lika litet snarsticken eller sårbar som den ifrågavarande
— och smuttade med ett lugn, värdigt en Socrates, på den
kära drycken.
»Nej, låt bli det der leendet, Lars Erik, det gör mig
ursinnig, det sporrar mig att sjunga ut med det, som i så
många dagar gnagt på mitt hjerta. Det ligger ett sorts hån,
en sorts segerglädje i det der draget af löje på din magra
kind. Ja, Lars Erik, jag måste sjunga ut.»
»Sjung ut!»
»Hör du, Lars Erik, qvinnan är en gåta för oss
män-ner. Min Emilia hade sina egenheter, hon som så många
andra. Emellertid var hon den enda varelse, som jag skulle
vilja fritaga från annan egoism än kärleken till sitt barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
