Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Skolmamsell, berättelse af Joh. Jolin (med lithografi) - 7. Kring en dödsbädd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trodde sig nu höra denna nyhet för första gången. Han
hade inga ord för sin tacksamhet, han bara säg opp på
Ingrid med en strålande blick och hviskade till henne ett sakta:
»engel!»
»Men hvad hade du att säga mig i enrum?» frågade
Ingrid.
»Jo, minns du vårt samtal den sälla stund jag mottog
hoppet om din kärlek, den stund du invigde mig åt
dröm-marne om ett lif af sällhet för priset af en dygdig vandel,
du lofvade mig då den första kyssen, när vi åter skulle
råkas, och när jag förtjenat den. Jag vet att jag förspillt
min rätt, men Ingrid — lös min själ från all stoftets
uselhet med detta insegel på din kärlek; öppna förgårdarna till
himmelen med denna helsning från en jordisk engel till
hennes systrar ofvan stjernorna. Gif mig afskedskyssen från allt
det sköna, det himmelska i lifvet, den första och den sista,
min brudgumsgåfva vid randen af grafven.»
Rolf betraktade henne med en blick så bedjande, så
full af ängslan och förtviflan för ett nej, att han för Ingrid
syntes som en drunknande, hvilken sträckte handen efter
räddning.
Men för hennes tankar visade sig farbrodren, med det i
dödsstunden af månen bestrålade ansigtet, och i hennes
minnes öron hviskades de högtidliga ord, genom hvilka hon då
trolofvade sin ande med hans: »Ja, du ädle, jag skall blifva din.»
Dock •— det var ingen jordisk kärlek, som låg der
tiggande om gensvar, det var allt det ädla i Rolfs varelse,
som bönföll om stöd och hjelp, om vingar till den sista
färden. Ingrid lutade sig stilla ned och tryckte sin kyss på
den bedjandes skälfvande läppar.
»Gud välsigne dig, Ingrid!» stammade Rolf. »Lyft nu
hit mitt barn!»
Och Ingrid lade den sofvande lilla till fadrens bröst,
han kysste under strida tårar de späda läpparne, och hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
