Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medaljonger af under året 1865 bortgångna personligheter af Orvar Odd (med 4 porträtter) - Johan Henrik Thomander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid kunna fattas psykologiskt, om också icke i allt sitt
görande och låtande fullkomligt gillas eller ens ursäktas.
Det har alltid förefallit oss så, och yi kunna icke
tillbakahålla denna vår mening, att Thomander begick en
Öfverilning, då han bestämde sig för den presterliga
banan. Om det, för att blifva en andans man, är
tillräckligt att veta sig ega förmågan att predika, att uppträda
som andlig talare, om detta är nog af så kallad ”inre
kallelse’1, då vore här intet att säga, men man behöfvericke
precist gå så långt i ascetism, som Sören Kierkegaard,
för att tro sig hafva rätt att fordra något mer, än detta
att blott gifva en predikan för ett brödstycke. Sedan
Thomander en gång tagit prestkappan uppå och valt
teologien som sin hufvudsak, skall man icke förundra sig
öfver att han oaktadt prest, genom hela sitt lif blef just
sådan han var, ty man kan förändra sig mycket här i
verlden, men en så utpreglad geniets artf som
Thoman-ders, är något, hvarpå hvarken förhållanden eller tid
ut-öfva något synnerligt inflytande, det är veden i
granträdet, hvilken blir densamma, hur trädgårdsmästarens sax
än klipper och formar grenarna.
Thomander var en skämtare. Det hörde på ett
huf-vudsakligt sätt till hans Öfverlägsenhet. Skämtet låg på
den innersta grunden af hans lynne och natur; det var
älskvärd t, till och med beundransvärd t, så länge han
öf-versatte Shakspears komedier, men det väckte i en
sed-nare tid och i andra förhållanden till och med icke så
sällan förargelse, ty han begagnade det som ett skonBlöst
vapen. Det var ofta till och med hans hufvudvapen,
både i offensiv och defensiv, och i sednare fallet framfor
allt gjorde det honom oåtkomlig. Det är svårt att neka
till, att de hade någon rätt på sin sida, som fordrade att
i en allvarsam sak Thomander skulle besvara allvar med
allvar, men de hade endast rätt så vidt som de mätte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
