Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medaljonger af under året 1865 bortgångna personligheter af Orvar Odd (med 4 porträtter) - Johan Rabbén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öppna armar såsom ett orakel i "landtbruket och dess
binäringar.” Också betraktade Babben samtliga skånska
gods och herresäten öfver en bank ungefar som sina
domäner; det var der han praktiserade som agronom i brist
af egna experimentalfalt. Fanns der hos någon af de
stora godsegarne en vacker rapsskörd, fröjdade han sig
deröfver, som om det varit han sjelf, hvilken i andanom
såg, att detta stycke åker skulle inbringa honom 10,000
rdr, hvarje lyckadt nytt försök uppfyllde honom med
förtjusning, hade han på våren gifvit ett godt råd kom han
på hösten igen for att njuta fadersglädjen, ett vällagdt dike
kom honom att hålla stilla midt på vägen och ett välskött
träde att hoppa af vagnen och omfamna den det
vederborde. Vi veta icke, om han någonsin precist yttrade:
"det är en märkvärdigt grann råg, jag i år har på
Vidt-sköfLe, på Marsvinsholm, på Skarhult”, (eller t. ex. på
detta Dybeck, der han i sednare åren mycket uppehöll sig
och der han äfven afsomnade,) men ganska troligt är att
han ofta distraktionsvis tänkte ungefär något sådant inom
sig, och hvem skulle icke unnat honom denna oskyldiga
glädje!
Med de skånska herremännen, i första rummet de
mera aristokratiska, hade Babben ännu en intim
beröringspunkt förutom agronomien; han var nemligen i sina unga
år eii stor jägare, särdeles fogelskytt, och förstod sig
specifikt på jagthundar. Man känner det egendomliga slags
frimureri, som eger rum mellan allt hvad jägare heter,
liksom mellan så kallade ”hästkarlar.” Att kunna skjuta
rapphöns, är i Skåne ett diplom, hvarmed ensamt och allena
man kommer långt. Det är bekant, hurusom en skånsk
högättad man en gång på sin tid yttrade i ett sällskap,
der talet händelsevis föll på Tegnér: ”Men hvem är då
denna Tegnér? aldrig annat än Tegnér och Tegnér! poet,
det är godt och väl, men sätt honom på hästryggen, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
