Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några af svenska flottans minnen. Tecknade af H. af Trolle. I. Johan af Puke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nedskjuten och en af roddarne i slupen träffades af en
fien$t-lig kula. Men utrymmet hindrar oss att ingå i närmare
redogörelse rörande denna märkvärdiga reträtt. Yi vilja endast kasta
våra blickar på Dristigheten, som banade väg för den
efterföljande flottan. Hög och befallande står Puke på skeppets
hyttdäck. Ett förfärande lugn är utbredt öfver det manliga,
öppna ansigtet. Skeppets kanoner äro laddade med dubbelt
skarpt. Dristigheten passerar den första Ryska
embosserin-gen vester om Kronerort, kl. j till 8 på morgonen. De
här förlagda fiendtliga skeppen emottaga Dristigheten och
den efterföljande flottan med en oafbruten eld af
långskepps-skott. De äro så tätt slutna att akterspeglen å det ena och
klyfvarbommen å det andra, näppeligen lemna nog öppning
för de Svenska skeppens passage; men de fingo också
emottaga långskeppsskott under passerandet af den mest
raserande effekt och de ströko sina flaggor vid samma tid
chefskeppet passerade dem. Blod syntes då rinna genom
spy-gatten och man har underrättelse att af 700 mans
besättning på hvarje af dessa skepp, blott 40 å 60 voro oskadde,
och att skeppen voro sönderskjutne.
Och Puke! huru manhaftigt, huru tappert förhöll sig
ej den modige ledaren under denna förfärliga strid. En
simpel förhyrd matros, som befann sig ombord på
Dristigheten, och som 1841 anträffades i en backstuga af
fornfor-skaren Axel Emanuel Holmberg, hvilken då tjenstgjorde
som vice pastor vid en landtförsamling uti Bohuslän,
berättade för Holmberg följande rörande reträtten från Viborg.
Den gamle Viborgs-gubben hade ombord på Dristigheten
fått ena benet krossadt och tillspord härom, svarade han:
”Jo se, vördig pastor, det fick jag när jag var med
kung Gustaf vid Viborg och vi måste slå oss ut genom
Ryska flottan. Det var en olycklig dag, det; men mest synd
var det om kungen och mig, för han miste många af sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
