Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Katta-kungen. En skånsk byhistoria af Sylvia. Med 4 teckningar af C. S. Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagen. — Några ryckningar kring hennes mun kommo och
försvunno likt moln, som förebåda regn på en stormig dag;
regnbyn bröt lös och Bengta gret ohejdadt öfver att numera
ej kunna påräkna en enda glädjedag. Men hon tänkte icke
alltid på framtiden, hon tänkte också på den dag, som
förgången var, och efter mången hård kamp med sig sjelf,
tackade hon Gud för lidandets välsignelse, tackade för den
aga, som räddade henne från att längre trampa
fåfänglig-hetens väg. Hvilka dåraktiga tankar hade hon icke haft
framför samma spegel, som nu visade hennes uppsvällda,
fläckiga ansigte och det föll som fjäll från hennes ögon, då
hon tänkte på sitt förflutna lif, och hon bad Gud om kraft
att börja en ny lefhadsbana, en bana, som kanske inte var
så tom på glädje, som hon dittills föreställt sig.
När Bengta var något bättre och kunde sitta uppe,
skref hon ett långt bref till Billberg och gaf honom i
vänliga, milda ordalag igen sitt löfte. Äfven om sjukdomen
icke kommit emellan, skulle de aldrig blifvit lyckliga med
hvarandra, skref hon bland annat. Då kom han sjelf ned
till _dem och sade, att han inte kunde tänka sig, att det
för alltid skulle vara slut dem emellan. Men Bengta
pekade på sitt rödsvullna ansigte och förklarade allvarligt,
att hon, som gaf honom sitt ja-ord, vore för alltid
försvunnen och läte inte beveka sig, huru än Billberg försäkrade
att Bengta alltid för honom skulle vara densamma. Detta
kändes tillfredsställande för Bengtas egenkärlek, hvilken
kanske ännu icke var fullt så död som hon trodde.
Emellertid vågar jag icke säga, att Billberg var alldeles så
ledsen öfver den brutna förbindelsen, som han kanske under
andra omständigheter skulle ha varit, och att det kanske
icke var utan ömsesidig tillfredsställelse, som de båda nyss
förenade nu skilj des åt.
Det blef en tyst och lugn vinter för de båda qvinnorna.
Bengta for nu icke så mycket bort, utan tog, så ofta det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
