Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskarne på Als. Historisk berättelse ur Carl X Gustafs andra krig med Danmark af C. Georg Starbäck. Med 3:ne illustrationer af Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfriga rum till byggnadssättet. Du skall då lätt nog kunna
upplyfta spiselstename och kasta undan den lösa
jordfyll-naden under golfvet åt detta rummet till. Marken sluttar
vid baksidan af huset, och der är en öppning på muren,
så pass stor, att en man kan komma igenom. Du skall
der finna en kosack-kappa. Straxt vid källargluggen
befinner sig en häck som sträcker sig rakt fram ett godt
stycke tills den böjer sig mot vester. Under träden der
skall jag vänta dig med hästar åt oss båda.“
“Hvad gör du der, flicka ?“ hördes en barsk stämma
från dörren till det rum, hvilket låg utom det, der Anna
befann sig.
“Jag letar efter en ring, som fröken tappat....“
“Det är bättre, du letar upp dina smycken att pryda
dig sjelf.... Kommer icke innan morgon middag
lösesum-man från din fader, så skall din brudsäng bäddas för en
natt eller par i mitt tält, och sedan skall du gömmasiden
svarta mullen, om du icke faller någon af ryttarne på
läppen.... for en vecka kunna de få kasta tärning om \
dig, men sedan måste du dö!....“
Ett hest skratt följde på de förfärliga orden. Så slogs
dörren igen, så att hela huset skallrade. Johan, hvars hela
själsstyrka och medfödda rådighet återvändt, när han fått
visshet om, att en räddning dock var möjlig, ville hviska
ett par ord till tack och tröst åt Anna, men han hörde
ännu en gång den tillslagna dörren öppnas, och en stämma,
som han igenkände för generalens, spörja efter sin fränka.
“Hon red bort på förmiddagen!“ hörde han Anna
svara.
“Och du har icke sett henne sedan ?“ frågade åter
generalen. “Hvart red hon?“
“Jag vet icke____men jag tyckte, att hon red vesterut.“
De talande aflägsnade sig, och Johan blef åter ensam.
Det var redan qväll, och inne i hans fängelse var det kol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
