Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svenskarne på Als. Historisk berättelse ur Carl X Gustafs andra krig med Danmark af C. Georg Starbäck. Med 3:ne illustrationer af Hallbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan och Anna följde, utan att säga ett ord och utan
att våga blicka åen främmande i ansigtet, den gifua vinken.
Båda hade igenkänt fröken. Hon hade skenbarligen tagit
dem för polska ryttare. Men hennes öga var skarpt
rik-tadt på dem, när de redo forbi, och då föll hon med ens
tillsammans, der hon satt på hästryggen, som om hon
träffats af ett dödligt slag.
De båda flyende visste knappast om de skulle
påskynda sin ridt. De hade hunnit några hästlängder förbi
den dystra skepnaden, då denna plötsligt ändrade mening
och ropade:
“Stanna!“ och då befallningen ej genast efterkoms,
tilläde hon, uppryckande en pistol ur sadelhölstret: “stanna,
eller endera af eder skall dö på fläcken. “
Nu vände Johan beslutsamt sin häst och red fram
mot den olyckliga flickan. Ögonblicket var öfverväldigande.
Norr ifrån nalkades i sporrsträck några ryttare, hvilka
kommit att närma sig kusten och der tillfälligtvis fått se
de tre. Nu hängde lif och död på ett hår.
“Jag är vapenlös!“ sade Johan och stannade alldeles
invid den dödsbleka flickan. “Döda mig, men vet, att
med detsamma döden J tusen tappra män, hvilka der på
Sönderborg afbida sin räddning genom mig. Yiljen J åter
låta mig fullgöra mitt värf, så lofvar jag eder att derefter,
om Gud unnar mig lifvet, inställa mig hos eder frände att
undergå det öde, som han vill bestämma för mig.“
Anna hade nalkats och hört hvarje ord, men hon
yttrade intet. Hon visste för väl, att hvarje försök att
inverka på den stolta polskan här skulle hafva varit
gagnlöst. Men allt närmare kom ryttarhopen. Det böljade
svindla för hennes ögon. Några få ögonblick till, och all
räddning var omöjlig.
Men den stolta fröken satt tyst och sluten med handen
tryckt mot sitt brännande hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
