Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 1. “Blacken wille medh honom fahra“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att mer med lock än med pock taga medgörliga tärnor och
fora dem på gångare grå öfver tolf-mila skog. Men Elin
var såsom äkta dalkulla icke allenast fast till grundsatser
utan äfven handfast och icke så lätt att röfva bort, och
Hans Anderson litade godt derpå. Under det han som
ifrigast höll på med att sko Blacka, hörde han dock något
oväsen vid ingången till gården. Utan att släppa Blackas
hof, såg han upp och hörde i detsamma ljudet af en stadig
örfil. En liten medelålders man skyndade skamfull från
Elins sida och uppsteg på en häst under ett ljudande skratt
från en riddersman, som ridit förut och stigit af uppe i
backen ofvanför härberget. Denne riddersman hade ett
förnämt, lifligt utseende samt dyrbar drägt och mundering.
När den lille mannen, som erhållit örfilen af Elin, fått tag
i sin häst, hoppade riddaren med otrolig vighet upp på
sin, utan att röra vid stigbyglarna. Hans Anderson
blickade efter riddaren så länge en skymt af denne syntes,
och erfor, utan att veta hvarföre, ett intryck som om han
för sig sett någon af hjeltarna i den tidens historiska
visor och sagor. Han glömde alldeles både den lille
mannen med den höga rodnaden på kinden och sin käresta.
Han såg icke ens, att Elin böjde sig ned på marken och
upptog samt noga gömde något, som hon tycktes ha tappat.
Han till och med fortsatte sin förrättning med Blackas fot,
innan han vidare frågade efter Elin. Hon i sin ordning
såg likaledes efter den granne riddaren, utan att se på
Hans, samt tycktes till och med ha glömt den lille näsvise
herm och den dyrbarhet hon tappat eller blott upptagit
från marken och gömt. Snart försvann dock den vackre
riddaren och derefter äfven dennes oförskämde följeslagare.
Först då hade Elin tid att tänka på Hans och Blacka,
hvilka dock ännu ej voro färdiga till aftåg. Måhända
brådskade ej heller Hans Anderson, blott för att vara
desto säkrare att få ha sin käresta oantastad. Allt nog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
