Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 1. “Blacken wille medh honom fahra“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när det bar af, ledde Hans sin Blacka vid tygeln påöfligt
sätt, och Elin gick vid hans sida, men de två ridande
herrarna voro då redan försvunna. När de älskande hunno
fram till Gustaf Wasas forna lägerplats vid Järfva, fingo
de för första gången hufvudstadens tornspiror i sigte. Solen
var ännu ej fullt nedgången, ty dess sista strålar från
Mälarsidan belyste staden, och den vackra anblicken kom
de unga att glömma både alskogspjoller och framtid
somsorger. Sjelfva Blacka stirrade förvånad som om hon
hemma på sockenvägen fatt se en ny grind. Den
visdiktande studenten, val bevandrad i sitt fosterlands historia,
saga och sång, blef poetiskt stämd och höll stilla för att
blott se på den vackra taflan. Elin var mer praktisk
och begagnade uppehållet för att se om Blackas packning.
Derunder sysslade hon mycket med att lägga några saker
i ett knyte i bättre ordning. Hans var van vid slik
uppassning så väl hemma i Svärdsjö af qvinfolken som i
Upsala af en så kallad “novitim11 eller nyss inskrifven
student, hvars lön för uträttande af de lägsta pigsysslor var
blott stryk, ju mera desto bättre.
Det var dock icke blott skaldisk njutning som bjöd
Hans att göra uppehåll i resan. Det var också försigtighet,
ty han var en rymmare och fruktade att lättare ertappas
på ljusa dagen. Det sista och värsta var dock, att
af-skedets stund var hardt när. Elin hade fått följa sin
fästman ett stycke på väg från Svärdsjö och skulle blott
få göra det, emedan någon i alla fall måste föra hem
Blacka. För att emellertid Hans skulle ha så liten bit
som möjligt qvar att färdas till fots, hade Blacka och Elin
följt med till vägs ända till Järfva, men som far och
mor förbjudit dem att följa med ända fram, måste de
vända om igen till Dalom. Efter taget afsked satte
sig kärestan med fästmannens tillhjelp på Blac^as rygg,
hvarefter Hans tjenstvilligt spände upp stigbyglarna till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
