Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 1. “Blacken wille medh honom fahra“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en höjd beräknade efter Elins kortare ben. På sin långa
värja trädde Hans det förut omnämda knytet och lade
så väijan på axeln. Dervid anmärkte han, att knytet var
tyngre än förut, men Elin smålog och påstod, att han
måtte ha läst för mycket i sin logica, eftersom han kunde
prata så dumt. Så skildes de och drogo åt hvar sitt håll.
Likasom äldre hästar i allmänhet, var Blacka
snabbare på hemväg än på bortresa och sprang nu
jemförelse-vis friskt undan. Ett, tu, tre, tvärstadnade hon dock och
gnäggade. Ett slag af Elins flata hand verkade ej
annorlunda, än att Blacka stod om möjligt ännu mer tvärsäker och
gnäggade ännu högre och ihärdigare. Dock hade hon aldrig
förr varit istadig, men nu var det som hin farit i henne
på gamla dagar. Hon vände till och med tvärt om, och
trots Elins muntliga och handgripliga motstånd skyndade
hon i stark traf tillbaka till Stockholm, gnäggande allt
hårdare. Kanske anade Elin orsaken, eftersom bon efter
första fåfänga försöket till motstånd helt undergifvet och
stilla fogade sig i sitt öde. Ljudet af steg hördes, och
kärestan kände igen det ljudet; det var Hans Anderson,
som kom tillbaka med väija och knyte på axeln, men han
var varm af den starka gången, så att han höll filthatten
i hand och hans tofviga linhår ringlade fritt kring de
svettiga och högröda kinderna.
“Har du glömt något, Hansr“ ropade Elin ängsligt
emot honom.
“Nej min hjertans Elin, det har jag icke. Jag ville
blott se dig en gång till och taga ordentligare afsked
af dig.“
Blackas glada gnäggning nedtystade Elins svar. Det
trogna djuret tog så liflig del i detta sista afsked, att en
beskrifning derpå skulle göra henne och ej Elin till
hjel-tinna i detta kapitel, om vi ej öfverhoppade ett tidskifte
Svea, 1870. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>