Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 2. “Så gick han den vägen, åt höga berget låg“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för födan några gamla nunnor, hvilka ej kunde användas
att, liksom de öfriga nunnorna, sköta sjuka i det till
hospital eller Helge-Ands-hus förvandlade gråmunke-klostret
på Riddarholmen. Detta var Gustaf Wasas hämd för det
abbedissan och nunnorna i det rika Sancta Claree kloster
under Stockholms belägring af alla krafter bistått danskarna.
Dessa förhållanden i nyare tidens historia kände ynglingen
till, och hans frihetskänsla fick ny näring under
vandringen fram på den höga åsen, der hvarje steg trampades på
mark, hvarpå striden för samvets- och samhälls-frihet
utkämpats. Lifligt mindes han sin gamle farfars deltagande
i slaget vid Brunkeberg, och en strimma på himmelen,
liknande ett svagt norrsken tycktes honom vara samma
järtecken, som hans förfäder sett under slaget och trott
vara Sanct Eriks svärd. Ännu fanns den båge qvar, som
farfar såsom yngling nyttjade vid Brunkeberg. Ännu
hängde den såsom en helgedom bredvid väggskåpet och det
var ej många år sedan ynglingen lyckades i sitt första
mannaprof att spänna denna båge. Lifvad af sina minnen
tyckte han sig se dannebrogen stolt svaja på höjden och
det blå svenska riksbaneret med tre gyldene kronor
vacklande och långsamt stiga uppför sluttningen. I de danska
krigsknektarnas täta hopar såg han ännu den svenske bonden
Björn Starke med sitt stora slagsvärd meja väg för herr
Sten. Från slottsmuren, som glindrade hvit i månskenet,
tyckte sig ynglingen ännu se den tappre höfdingen Knut
Posses gemål Ingeborg Tott me9 fruar och jungfruar
uppsända böner för landsmännens seger. Minnet af farfaderns
berättelser om slaget uppeldade ynglingen och han ryckte
häftigt väijan från axeln, så att knytet föll i mark. Då
hörde han ett klingande ljud, hvars orsak han ej förstod,
men, upptagen som han var af sina inbildnings-foster och
sin farfars minne, upptog han blott knytet och gick med
stormsteg fram, förande väijan så som han tänkt spetsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
