Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elins guldstycken. Saga från Erik XIV:s tid, berättad af Bias. Med 3:ne teckningar af C. S. Hallbeck - 5. “Dig vore det heder och icke till skam under lidan att du vill resa till din sjuka fästeman så sent om en aftons tider“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det äretåg kung Erik låtit anställa till Bagges och flottans
förhärligande samt huru Brockenhusen och gamle Otto
Krumpe måst deltaga i tåget, åtföljde af kungens hofnarr.
Huru stor beundrare den gamle än var af Erik XIV,
svenska flottans skapare, kunde han dock ej underlåta att
instämma i Hans Andersons öppet uttalade ogillande af ett
slikt hån mot tappra och utmärkta fiender. I sin harm
glömde båda, att danskarna gjort sig skyldiga till
grymheter, större än man till och med vid denna tid kunde
tillåta, och mot hvilka nyss beskrifna ceremoni var att
anse såsom blott gyckelspel.
Erans Klemetson gick snart sina färde, men Elin
stadnade qvar, trots den gamla Klara-nunnans sura miner.
Hon lemnade ej sin Hans förr än denne frisk och sund,
men till krigstjenst oduglig, kunde i hennes sällskap draga
till Dalom med armen i band. De långa benen hade han
dock qvar och behöfde dem mer än val på den långa
färden, ty Blacka hördes ej af och kom ej till mötes. Hans
tänkte väl att lära sig föra värjan med venstra armen,
men så väl väija som bok måste, jemte de äregiriga
drömmarna, läggas bort för plog och yxa, när armen blef
riktigt “lagad“. Väijan hängdes upp på väggen bredvid
farfars Brunkebergs-båge. Hans Anderson och hustru Elin
skötte fädernas ärfda jord och betalade utlagor till
krigsgärder. Detta gick ganska tungt, när missväxtår inträffade
eller när skörden gick illa till och vinterföret var dåligt.
Då kände sig hustru Elin mången gång frestad att
tillgripa guldstyckena, men Hans sade nej, och Hans’ ord
var såsom Skriftens ord i hustru Elins öra. Så hade
Hans Anderson med tiden förkofrat sig i logican!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
