Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »En tidsbild». Poem af Reinhold Winter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ty hvarje menniska har blifvit bureu
Till verksamhetens mödosamma kall;
Men, utaf flit och omsorg frambesvuren,
En riklig skörd ur mödan växa skall.
Och på den breda väg, som af kulturen
Bryts upp, går menskan genom tidens svall
Till högre mål, dit alla tankar hinna,
För att förädling i sitt inre vinna.
För hjertats adel finnes ingen skala,
En hvar är ädling, som förstår sin pligt,
Som handlar mera än han brukar tala,
Och vet sitt kall ej vara utan vigt;
Som — vaknad upp ur liknöjdhetens dvala —
Förstår att lifvet icke är en dikt,
Och att det icke varder allom gifvet,
Att dansa uppå rosor genom lifvet.
Ty är ej lifvet här en skola bara?
Ar icke jorden blott’ett pröfvoland?
Skall icke hvar och en en gång få svara,
För hvad han verkat här med själ och hand?
Det är en nesa, att sin styrka spara,
Då hjertat står af lifskraft uti brand.
Tids nog man får — så pilsnabbt åren ila —
Sitt trötta hufvud lägga ned till hvila.
En ädel rigtning tidens ande tager,
Hvar fridsam sträfvan den sin hyllning ger;
Och mörkret skingras för den rena dager,
Som sprides kring i verlden mer och mer.
Förtjensten, glad, sin äras friska lager
Vid fosterlandets altar lägger ner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
