Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bergtagna. En saga från kristen-hedna tiden, upptecknad af Bias. Med illustration - 4. “Men jag vet att sorgen är tung“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hiilas samtal med Gud afbröts stundom af stormens
tjut, men vid ett uppehåll i stormen trodde sig Hilla
höra det aflägsna ljudet af häst-traf.
Hennes själ erfor en häftig stöt. Oroligt lyssnade
hon, men hörde intet mer.
Då gick hon fram till vindögat och sköt häftigt
undan den tilldragna skjutluckan.
Fullmånen sken då klar in, och de svarta molnen
tågade aktningsfullt förbi honom, som om de varit rädda
att bländas af hans sken.
Det var som om Hilla känt ett stygn i hjertat. En
inre röst tystade hennes brinnande böner och talade högt:
“Glöm ej din ed att vara tillbaka innan fullmåne,
eljest stundar olycka för dig, för barnen och för mig."
Hilla lyssnade ytterligare och hennes hörsel tycktes
vilja genomtränga stormen.
Hästtrafvet hördes ånyo, men det var bestämdt ingen
af hennes fränder eller kaniken.
På trafvet kände hon igen bergakungens häst.
För att höra bättre, slog Hilla upp dörren. Snart
slogo hästhofvame lika lätt och hårdt som Hillas arma
hjerta.
Nu var Hvite Krist glömd för bergakungen och
drottning Gudas kloster för bergakungens hof. Den
heliga Maria med Jesusbarnet fick vika för modern med
hennes barn.
Bergakungen red hastigt in genom ledet. Han var
klädd i samma grå/ fotsida kappa, som han bar när Hilla
såg honom första gången. Endast det grå skägget och
håret hade han försmått eller glömt.
Hans öga blixtrade eld genom skymningen, och hans
åtbörder vitnade om vrede. Hilla ilade ut emot honom
och föll till hans fötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
