Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två sagor af förf. till «Sjöjungfruns sagor» - 1. Vid grod-dammen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Kom hit!“ hväste ormen. “Jag har det så
förträffligt. På svampen hvimlar af flugor och kärrblomstren
kunna intyga redbarheten af min karakter.“
“Koax!“ svarade grodan.
“Godt, du lofvar komma strax,“ återtog ormeo.
“Hvad man lofvar bör man hålla. Så kom då!“
Den enfaldiga tossan lät verkligen narra sig att tro,
det hon genom sitt koax gifvit ett förhastadt löfte att
komma strax. Hon tvekade likväl.
“Fy,“ hväste ormen; “löftesbryterska!“ Derpå visade
han sig kall.
Då blef grodan ifrån sig. Hon hoppade i vattnet.
Plomp! sade det efter henne, och hon skyndade sig
simmande till ormens läger. Men när hon hunnit detta så
nära, att ormen öppnade sitt gap, för att hugga henne,
räddades hon oförmodadt.
Ed vandringsman hade nemligen slagit sig ner på
en stubbe vid dammen och anställt sina betraktelser
öfver ormen och grodan. Just i lagom tid trädde han
med sin käpp emellan. Han dödade ormen, i hvars giftiga
käftar grodan i annat fall icke skulle sluppit undan med
lifvet.
Reflexionerna göra sig visserligen sjelfva; men
vandringsmannen gjorde dem ändå.
“Mången“ — föllo sig hans ord till grodan —
“mången, hvilken i barndomen varit qvick som en fisk, blir i
framtiden dum som en padda. Låt varna dig af denna
din underbara räddning! Icke kan du påräkna, att en
vandringsman alltid skall stå tillreds och frälsa dig, då
du tjusats af någon orm. I allmänhet, under inflytelsen
af hvilken tjusning som helst, gif dig åtminstone icke ut
på djupet, när du ingenting annat är än en tossa!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
