Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andarna (natur och hem). Poem af Tammelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ej passionens låga brinner, härjande, i hennes själ,
Men hon älskar och kan offra lifvet för de sinas val;
Om ock obelönt hon vandrar öfver tidens strida elf,
Tyst hon lider och försakar, alltid glömmande sig sjelf.“
Så naturens ande talar, rörd den andre svarar då:
“Broder! jag dig hört med tjusning och jag kan ditt lof
förstå,
Jag, som dväljs i hennes närhet, skådar henne hvarje dag,
Lyss till hennes minsta hviskning, lyss till hennes pulsars
slag.
Jag, som glädjen har att blicka djupt i dessa ögon blå,
Och som hjertats stumma frågor oförmärkt får höra på,
När som känslans första svallning röres i den unga barm
Och från fromma läppar bönen stiger innerlig och varm;
Som bevittna får den stunden, då hon första gång blir mor,
— Månne himlen har för henne någon sällhet mera stor? —
Och som ser, hur oaflåtlig hennes trägna omsorg är
Om den dyra kärlekspanten, hon i säkra famnen bär.
Växa ännu ädla männer på det gamla Manhems strand,
Hafva de derför att tacka vården af den huldas hand. . .
Och de finnas, jag har sett dem, och jag ser dem dagligt än,
Och jag vet, att, stundar ofärd, fadrens bragder gå igen.“
Nu han tystnar — men en hägring bredes öfver dal och fjell
Och det susar underbarligt i den stilla sommarqväll,
Der välsignande de tvenne sväfva öfver falton fram,
Lika dem i Mamres lunder, hvilka trones blick förnam.
Tammelin.
Svea, 1877. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
