Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor af Axel Krook (med porträtt) - 10. Wilhelm Åhman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ötVer allt det guld, som gick åt till uppsättningen af
nämnda stycke, ty han var mycket mån om utstyrseln,
utbrast, då han gaf ut sina sista tior för ändamålet:
“Guldet gör mig alldeles utfattig!“
Företaget rönte emellertid framgång, tack vare
Åh-mans till det otroliga gränsande arbetsförmåga. Han
var ej blott direktör, utan äfven instruktör, regissör,
kostym-ordonnatör och litteratör m. m. Då en
föreställning gifvits en afton, kunde han efter dess slut börja
förberedelserna med maskinisten till en ny och arbeta
tills långt ut på natten, för att kanske derefter for ett
par timmar fördjupa sig i en moget pröfvande och strängt
kritisk genomläsning af något nyinlemnadt stycke, och
ändå vara färdig redan klockan sju på morgonen att
mottaga en skådespelare, som brukade för honom föreläsa
de roller, han hade att för egen del instudera, ty han
var sjelf länge äfven den främste karaktersskådespelaren
vid sitt sällskap. Det låg väl stundom för mycken charge
öfver framställningen, koloriten kunde vara något för
skarp, i synnerhet i tragedien och dess motsats
lustspelet; men i det borgerliga dramat och komedien
målade han klart och sakert, och karakteristiken var hans
styrka. Det var i allmänhet icke något mästerskap i
framställningen, men den var god och real, och hans
Moliéres-figurer, såsom Tartuffe och Argan, framför allt
den först nämnde, voro ypperliga in i de miusta detaljer.
Naturligtvis skulle under en så mångsidig och
öfveransträngd verksamhet stundom missgrepp komma att göras,
såsom hans svaghet att vilja spela Othello, om hvilken
tragedis, enligt hans förmenande utmärkta utförande i
Helsingfors han en gång ordade för en klädlogekamrat,
som råkade att spörja: “Nå, hvem spelte Othello?“ Å.
sprang upp, såg en lång stund på interlokutören och
ropade: “Jag, naturligtvis, herre!“ Någon tid derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
