Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Befriaren. Romantiserad berättelse från Engelbrekts tid af Georg Nordensvan. Med 2:ne illustr. af C. G. Hellqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3.
I)å solen sände sina första strålar öfver mälardalens
leende ängder, redo några väpnade män fram mot
stranden och blickade med olika tankar ut öfver holmen, der
den uppbrunna borgen stått. Utrop af häpnad och vrede
hördes bland dem.
“Hans knektar ha bränt honom inne!“ yttrade en.
“Ah nej, den ena korpen hackar ej ögat ur den
andra. Han har sjelf satt eld på borgen.“
“Han hade för brådtom, den gode herrn. Vi skulle
gerna ha sparat honom besväret."
“Kanske döljer han sig i trakten. Vi måste
genomsöka hvarje snår i skogen. Kom, gossar!“
Skaran vände om och tog vägen inåt landet. Kort
derefter nalkades till dem en ensam ryttare i sporrsträck.
Det var Hven, som af Engelbrekt fått tillstånd att biträda
de utsände med ängdens undersökning.
“Hitåt, gossar!“ ropade han. “Följen mig! Jag har
funnit honom.“
Ryttaroe samlade sig omkring ynglingen.
“Fogden?" sporde de.
“Nej, men hans underfogde, den fege och grymme
Mickel Larsen.“
“Hvar fins han?“
“Jag såg hans tjenare leda tvenne hästar inåt
skogen. Följen mig några af er, medan de öfriga taga
vägen rakt åt söder och följa skogsbrynet. Vid Gud,
han skall ej undkomma! Jag känner hvart träd, hvar
sten här i ängden. — Men träffen I på Hartwig Flögh,
så gören honom intet ondt! Han är en ädel man fastän
svag. Men här är ej tid att dröja. Kommen!“ —
Medan svenskarne genomströfvade skogen i alla
riktningar, stodo tvänne män utanför en stuga undangömd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
