Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En slant i håfven. Teckning af Sylvia. Med en större illustration efter tafla af K. E. Jansson samt 3:ne teckningar af Carl Larsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Och när jag kommer igen,“ återtog han, “då
hem-tar jag också dig, Regina.“
Nu såg hon på honom, och den blicken kom honom
att draga henne nära intill sig.
Detta hände just en söndagsmorgon, och som
Nikolaus7 trolofvade vandrade snart Regina till kyrkan. Fia
gick bakom det unga
paret och torkade bort
en och annan tår, medan
tanken på hennes egen
ungdomstid rann upp i
henne9 sinne. Berglund
med sin hustru gick helt
mäktig förut, och han
sade Catharina,
attBer-til Akerson visst vore en
bra man, men Nikolaus
vore ändå ett strå
hvas-sare. Han hade ju alltid sagt: “gentilt skall det vara,
annars ville han icke vara med om kalaset.“
Och han såg bort till Nikolaus, som stod så högrest och
manlig, så full af allvar och kraft på kyrkgolfvet utmed sin
moders sida. Men Fia bara torkade sina ögon och grät, och
hennes tankar dröjde alltjerat vid det förflutna. Hon tänkte
på den försakelse hon gjort, då Nikolaus blef lemnad åt
främmande vård, men hans lycka gick ju framför allt, och så
med förtröstan hade hon gifvit sitt lilla barn i Guds hand.
Nu skramlade håfven. Orgeltonerna kommo sakta,
och psalmsången följde som ett starkt brus, och der gaf
Nikolaus ett blankt silfverstycke. Då kunde Fia icke annat
än le — för hennes minne dök upp den söndagen, då
Nikolaus lagt sin första slant i håfven. Det var ett ljust
och gladt minne, och Fia såg bort till sonen — ja, det
var ett offer, som burit välsignelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
