Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstnärsgillet i Stockholm. Ett blad ur hufvudstadens intellektuela lif vid slutet af 1840-talet, tecknadt af Arvid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En skogarnes dotter, en landtlolla, som icke lärt annat
än sjunga några folkvisor och blåsa på lur med
vallhjonen, huru skulle hon taga sig ut bland la haute volée?
Hon måste ednceras, hon skulle sättas i pension. I några
presthus på sjuttonhundratalet hade hon till ytan blifvit
så mycket hyfsad, att man tyckte hennes figur kunna
möjligen få passera i hvardagslag, då man icke hade
tillgång till bättre sällskap. Men konung Gustaf den
tredje, som förstod sig på fruntimmer af det slag som
vår svenska mamsell, såg henne, intresserade sig tor
henne, lät införskrifva ett fransyskt snörlif åt henne och
tillsatte “adertoir‘ tjenare att bestyra om hennes toalett.
Såsom läsaren redan anat, är det den svenska
sånggudinnans öden Mellin här täljer på ett sätt som i
ledighet påminner om Dalins “Grålle“. Den skönas namn
an-gifver han uttryckligen såsom varande Mamsell Konst,
den moderna, af oss alla värderade Mamsell Konst.
Äfven fortsättningen är rätt lustig och förefaller ej
urmodig, hvarom våra läsare nu sjelfva må döma. Den
sköna blef nämligen icke belåten med de aderton
herrar-nes artighet, hon till och med skrek och vred sig, men
det hjelpte icke, hon måste skrufvas in i tvångströjan.
Huru hon besvarade de artigheter, som slösades på henne,
i anledning af hennes skönhet, sedan hon fått den franska
kostymen, derom berättade Stockholmsposten från den
tiden. Kanske hade emellertid den unga skönhetens rykte
varit förspildt (vi veta huru Ömtåliga fruntimren äro i
det hänseendet), om icke en aktningsvärd finne gifvit
henne en tillflykt bort i Saimen på en ö. Det må hvarken
uttydas som en vanheder för henne eller den unge
skal-deu, att ett par de sötaste små cnglar, Selma och Fanny,
presenterade sig med ansigten, som hade ett förbåldt
tycke både af honom och henne. Det är en bestämd
orättvisa, att påstå det den sköna var lättfärdig, ty hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
