Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelpar, tecknadt i förbifarten, af Lea. Med 3:ne teckningar af Viktor Andrén - 2. Stora utförsbacken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han vill låna mig en summa eller ej. Det är på sådant
sätt öfverflöd och brist utjemnas här i verlden, och sådana
personer som jag, hvilka råka på någon tids obestånd
och derunder nödgas anlita andra, äro bara redskap i
ödets hand för att utjemna en del orättvisor, som annars
skulle tillväxa som tistlame vid landsvägen. Rätt sedt,
är jag en “Deax usch machinau — eller hvad tusan det
heter; jag har glömt min latin ... allt nog: sådana måste
finnas/*
Sedan denna efterglans af den forna solskensperioden
försvunnit — och det var nu två år sedan — hade det
alltjemt burit utför med stora steg, tills vi, som sagdt,
återfinna vårt fågelpar i det usla näste vi beskrifvit.
Umbäranden af många slag hade de båda makame
måst genomgå, ja, egentligen hon, ty han, som beständigt
strök gatorna omkring, nu med af nötning blank rock
och med orent linne och dito händer, fick dock oftast ett
mål af någon bekant eller hellre en hacka till ett sådant.
Under tiden satt ’min Veronica’ hemma och renskref.
Det var ett träget och illa lönadt arbete, och hon skulle
mer än väl behöft att hennes man hjelpt henne dermed,
men derpå var ej att tänka. Han var alltjemt ute “i
affarer“, men hade sällan annat med sig hem, än “något
i kikaren“, hvilket aldrig realiserades. För de forna
vännerna hade den under sin glansperiod “tusan så
tref-lige kurren“ blifvit en olidlig skräfla, hvars stora ord
passade illa till hans slitna rock och stukade hatt, och
de undveko honom på tre gathörns afstånd, om det var
möjligt. “Sötungen“ kände de helt enkelt icke igen,
när de mötte henne i vänd kappa och urfald klädning.
För sina forna betjenter, som ej heller helsade på sin
husbonde om de händelsevis mötte honom, var denne nu
mera ’patron TJsel\ en qvickhet, hvaråt de sjelfva hade
mycket roligt. “Hvad gör det/‘ skrattade de, “om vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
