Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett fågelpar, tecknadt i förbifarten, af Lea. Med 3:ne teckningar af Viktor Andrén - 2. Stora utförsbacken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blick lockade fram den gamla gropen på hans lilla hustrus
kind, hon som alltjemt trodde på honom; kom också
någon gång hem med en kotlett, insvept i ett papper, och
mera sällan med en “femma“, det högsta belopp han nu
för tiden kunde afpressa en vän. Han hade äfven en
gång medfört en läkare, som skakat på hufvudet,
ordinerat en sundare bostad, hög diet och frihet från alla
sinnesrörelser, kort sagdt, allt hvad som icke kunde
åstadkommas. “Alla läkare äro ena stympare,“
förklarade brukspatronen, sedan han med en artig bugning
följt denne utom dörren; “de veta i grunden ingen ting,
men göra sig alltid vigtiga genom att profetera det värsta.
Jag vet nog hvad som fattas dig, jag: det är en smula
förströelse, och du skatt ha den.“
Yeronica tycktes verkligen bli litet bättre. Hon
kunde till och med kläda sig och sitta uppe någon stund,
lyssnande till det enda ljud hon nu mera älskade att
höra: sin Richards steg i trappan. Hon höll honom
kärare än någonsin, ty hur vanlig hade han ej varit hela
denna sista tid! Han var visst mycket ute, det är sant,
men hans evinnerliga affarer tvungo honom ju dertill,
och dessutom kom han nu mera sällan eller aldrig
tom-händt hem. Om icke annat, medförde han en bukett
violer eller konvaljer, och för några dagar sedan hade
han till och med haft hem den sötaste lilla råtthund,
som efter Veronica blef kallad Nicka, samt en grönsiska
med bur, för att hans lilla hustru skulle ha något
sällskap medan han var borta. Det var ett kärleksprof som
djupt rörde henne och som ännu en gång lockade fram
den gamla gropen i kinden — och en ny tår i ögat.
Men en atlton på våren kände sig den lilla qvinnan
så förunderligt trott, der hon hvit som en snöklocka satt
lutad mot det mörka soffhörnet. Hennes blickar flyttade
sig långsamt mellan fågeln, som rastlöst hoppade upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
