Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefve kungen! Poem af Axel Sundberg. Med en teckning af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— “Sex söner re’n och man jag mistat har,
Men all min sorg jag glömmer och förlåter,
Om blott man ger mig bröd på gamla dar.“
Men så steg fram en liten eldfangd herre
Att göra folkets stämning etter värre.
“Du goda folk! Man plundrar dig i nåder
Och du beskedligt ger din sista slant;
På gamla Svea slår man dagligt åder
Och gumman tuggar lugn sin barkbrödskant. —
Jag säger er, att kungen er förråder
Och att han folk och rike satt i pant.
Men medan herren rasar på det viset,
I ropen lefve! I, och kyssen riset.
“Som mandariner, rådet gerna nicke
Sitt bifall än på fosterlandets graf!
Vårt goda folk till sista droppen dricke
Sin malört nöjdt! Jag vill ej vara slaf,
Jag ropar ned med...“ Längre kom han icke,
Förr än en kraftig hand hans hatt slog af
Och ned på knä den bålde talarn tryckte,
Så att han sina refben knäckas tyckte.
“Och jag, jag svär, att den, ej ropar lefve
För konung Karl och blottar vördnadsfull
Sitt hufvud, han skall fallas af min näfve
Och trampas som en mask i Sverges mull,
Om så han vore rikets främste grefve,
Om så han stod i purpur och i gull,“
Så ljöd en väldig stämma, liksom sprungen
Ur våra svenska malmberg. “Lefve kungen!“
Man häpen såg en jätte, klädd i trasor,
Som från sitt hufvud tog en sliten hatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
