Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Vilhelm Snellman. Minnesteckning af H. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Politisk verksamhet," lärer Snellman, “kan icke
finnas utån starka och kraftiga passioner,“ och i
sanning, Snellman löste de bundna andar. Sjelf var han
alltför häftig polemiker att i egentlig mening vara
partichef, och han blef det ej heller. Han var och förblef
i denna fråga kämpen för. en idé, hvars framträdande i
lifvet just då väl kan räknas bland försynens rådslut.
Lugnet vek för striden, och döden kom ej under sömnen.
Till nytt lif vaknade Finland; efter tjugo år stod det
färdigt att uppbära och utveckla den politiska frihet,
som förut “hvilat i gudarnes knän“. En sanning är
dock, att Snellman och efter honom det parti, som
polemiskt mot den svenska odlingen i Finland framför allt
ifrar att skapa en “ny“ finsk kultur, hittills icke i
främsta rummet lagt sig vinn om landets politiska
utveckling. Tvärt om, de hafva åtminstone riskerat att skada
den genom lidelsefullt bekämpande af de finske
fosterlandsvänner, hvilka i första rummet stridt för politisk
utveckling, ty dessa vilja göra finskan till ett bildningens
språk på den svenska kulturens grund, utan att afskära
det andliga föreningsbandet med Sverige.
Det var imellertid Snellmans mångåriga verksamhet
som Finlands tidningsman par préférence, hvilken
skapade om de finska förhållandena och störde friden. Först
i Saima och Kdlavm (ett litterärt bihang till den förra),
sedan, när dessa måst upphöra till följd af “vinkar“
ofvanifrån, i Litteraturblad for allmän medborgerlig bildning
stred Snellman sin tidningsstrid, kalfatrande universitet,
litteratur, skogsskötsel m. m., icke minst personer. Han
hade blifvit en magt, han var derför farlig.
Trakasserier af olika slag bragte honom slutligen (1849) att
nedlägga både tjenst och penna och ingå på ett
grosshandelskon tor i Helsingfors, der han dock — efter eget
yttrande — var “en dålig bokhållareu. Men tiderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
