Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det lefvande vattnet. Skizz ur allmogelifvet af John Johnson. Med 3 teckningar af Viktor Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den långa vintern hade gått till ände. Snön låg
ännu qvar der och hvar i skogen, men det mesta hade
smält bort för solen, som börjat verka. I alla bäckar
och rännilar var det lif och rörelse. De slingrade sig
fram öfverallt, i sänkor och dalar, der en sten låg i
vägen gjorde vårbäcken en bugt omkring honom, han
var så ung och hade ej svårt att kröka ryggen. Än
gick det lugnt och stilla, än med brusande fart ned mot
slätterna, och så vidare ut i de många större och mindre
insjöarna. I de soliga backkanterna stodo blåsippor och
hästhof, de tycktes ha vaknat till lif för tidigt, ty
marken omkring dem var grå, ej ett grönt grässtrå hade de
till sällskap.
Yid källan i skogen såg det ödsligt ut, men det var
ej så underligt, vida underligare var det, att det lefvande
vattnet frusit till is under vintren; och, att nu då is och
snö smält bort källan var torr i det närmaste.
Detta betydde, att någon olycka stod för dörren,
trodde folket, “säd och gräs skulle torka bort fram på
sommaren, så att bå’ folk å’ kriter skulle svälta ihjel“.
Hunger och dyr tid, det var man beredd på. En fans
dock, som säkrare än de andra visste hvarför källan ej
gaf vatten och det var Elsa i soldatstugan, den vackra
Elsa, som begret sin älskares trolöshet. “Trollen hade
vändt hans håg och sinne bort från henne, derför att
han svurit att älska henne och glömt att signa det
lefvande vattnet i källan.“ Mellan soldattorpet der hon
bodde och bondgården der han bodde, var blott en liten
bit väg, men aldrig gick Knut den vägen nu som förut.
Besöken hade blifvit allt färre på nyåret, nu i
vårbrytningen syntes ej en skymt af den efterlängtade.
Palmsöndagen hade de varit i kyrkan båda, men
Knut hade undvikit att råka Elsa, och hon ville ej springa
efter honom, tyckte hon. På eftermiddagen gick hon ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
