Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycklig hon! Berättelse af Lea. Med en teckning af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men det var endast en kort stund dessa bilder
sysselsatte henne. Modigt sköt hon undan dem för att
framkalla andra och kraftigare: sina egna fel. Hur hen
uppsökte dem ur deras doldaste gömslen, ett och ett,
tills de blefvo en hel samling, som stälde sig
anklagande emot henne. Och hon lät dem tala utan att söka
försvara sig. Hur var det, — hade hon väl alltid
varit undfallande mot denna moder som ju dock icke var
hennes? Hade hon aldrig afundats den kärlek som kom
de små halfsyskonen till del? Hade ej till och med
faderns vänlighet mot sin andra hustru synts henne som
en stöld från henne sjelf, den moderlösa, och hade icke
ännu i dag hennes hjerta svält af bitterhet mot denna
styfmor, som på grund af faderns sjukdom, hvilken ju alls
icke var lifsfarlig, nekat att följa henne till kyrkan?
Ja i dag hade hon hyst dessa känslor, just i dag, då
hon sjelf hvilat så nära dem hjerta, som var all kärleks
källa, och der hade hon dock hvilat; hennes ärliga
sjelf-pröfning i denna stund vitnade derom.
Hon liksom sköt undan något med sina späda
händer: det var de många felen. Och så föll hon på knä
och bad så som hon ännu aldrig bedt, högt, brinnande,
nästan ångestfullt, icke om jordisk lycka eller yttre
fördelar, utan om ett “rent hjerta och en ny, viss anda,“
om kraft att strida mot sig sjelf och att segra genom
Honom, som hon kände sig närmare tillhöra, ju mindre
hon tillhörde någon här på jorden.
Och den som nu sett henne då hon bönhörd och
strålande reste sig upp, den skulle ej längre kallat henne
ful. Den späda gestalten tycktes ha vext och öfver
an-sigtet hvilade en klarhet som adlade dess form och drag,
medan hon helt fyldes af det fasta beslutet att söka bli
värdig den vän, åt hvilken hon i dag gifvit sitt hjerta
för lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
