Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - «Röslein«. Berättelse af Mathilda Koos. Med 2:ne teckningar af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orkade lenina. “Hvarför går hon ifrån oss? hvad är
det som dödar henne ?“ hviskade de begge gamla, då
de stodo bredvid henne och i tyst, hopplös tortviflan
vredo sina händer. Det hade kommit någonting
allvarligt, högtidligt öfver henne; hon log aldrig mer och
blicken var så beslöjad, kom så långt, långt bortifrån.
De gamle började känna liksom skygghet, ja nästan
vördnad för henne. De smögo* sig alltid på tå omkring
hennes bädd, de talade
sakta, ödmjukt,
bedjande. Det var icke längre
lilla Greta, det var
någonting stort och
mäktigt, som de ej förstodo.
Hon talade endast
sällan; hela dagarne låg
hon tyst och med
ögonen slutna. Men om
nätterna, då det var
mörkt och ensamt
omkring henne, satte hon
sig ibland upp i bädden
och hviskade underliga
förvirrade ord:
“Hvar ligger
skulden ?“ mumlade hon
med hes röst och en stirrande förtviflan i blicken. “Hvems
är felet? ... Nej... nej... anklaga ingen . . . ingen vet
hvar skulden ligger . .. ingen ...“
En dag längre fram på sommaren gaf man henne
en praktfull, nyss utslagen ros. Då plockade hon
sönder den blad för blad, ända tills hon blott hade dem
tomma stjelken qvar i handen. “Alldeles tomt inuti,iC
hviskade hon med ett bittert leende, “utanpå fullhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
