Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Olof Immanuel Fåhræus, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in i det nya samhällsskick, hvilket man trodde sig ha
skapat 1809. Kraftigt ha de sjelfva fatt bidraga till
samhällsutvecklingen och den längst lefvande har ännu
i kammarrik8dagarne8 tid under mer än ett årtionde,
tillhört landets Senat — om vi så fä benämna den Första
kammaren.
Som sekreterare i en svensk-norsk komité för
ordnande af de förenade rikenas handel kom Olof
Immanuel Fåhrseus 1825 i närmare beröring med G. F. Wirsén,
Skogman och Wedel-Jarlsberg. Detta blef honom en
god skola, hvars lärdomar han i det följande gjorde
fruktbärande. Hela 1830-talet bosatt i Göteborg, anlitades han
dock vid flera tillfallen af regeringen för särskilda
uppdrag, dels i Stockholm, dels i Köpenhamn, och erbjöds
till och med statssekreterareplatsen i handels- och
finansexpeditionen efter Skogman (1838). Men detta af böjde
han. Som ledamot i en för tulltaxans omarbetande
nedsatt komité trodde han sig kunna verka mera för
ändring i det rådande systemet, att genom införselförbud
och orimligt höga tullar “skydda" de inhemska näringarna.
Ja — skydda! Så trodde man ännu mycket
allmänt den tiden. Men den inhemska industrien låg i
linda, så som for en liten skyddsling hos samhället kan
vara naturligt nog, och trodde sig icke ett ögonblick kunna
.lefva utan “skydd". På allmänhetens rätt hade man
just icke tänkt så särdeles. Den fick nöja sig med att
"patriotiskt" skatta till de privilegierade. Men på den
vägen beröfvade lagstiftningen sig det aldra
nödvändigaste af sina stöd: det moraliska stödet. Och tid är i
sanning att lag ändras, när lagbrott ej fördömas af
allmänna tänkesättet Smyghandlarne voro sannerligen
ingen parias-klass. Do blefvo riddare och "kommerseråd",
men tullnärema stodo icke högt i allmänhetens välvilja.
Som principiel vän af frihandelsåsigter men
varsamt flyttande det gamlas råmärken arbetade Fåhrseus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
