Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett samtal. Minne från Upsala af Georg Nordensvan. Med 2:ne teckningar af V. Andrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Daniel visste inte hvad han skulle säga vid denna
oförmodade inblick i knektlifvet. Detta var saker, som
han ej hade någon aning om. Så vämjeligt! Och det
var medmenniskor, likar, bröder, som talades om!
Han steg icke upp och gick ifrån sitt objudna
sällskap, som han ämnat, utan tog ett grässtrå han också,
och vek ihop det i smått, medan slusken fortfor:
“Jag tog styckjunkarexamen, som är det högsta man
kan ta, men blef inte mer än förste konstapel. För
det var så, att det blef ett krakel en gång, när jag hade
min månad i stallet — hade befälet öfver vakten, förstår
herrn. De drack sig druckna och förde oljud, och jag
skulle skipa rättvisa förstås. För det var jag som hade
ansvaret si. Ja — jag fick benet afbrutet jag. Så
kom jag på sjukhuset och sen fick jag sjukhusafsked,
för jag kunde inte rida mer. Men, ser herrn, det var
just det som var det dumma, för de skulle ha gifvit mig
pension — såsom skadad i tjensten si, och det sa’ major
Adlerberg också — han hade femte batteriet. Det är
ibland så att de få pension genast, men ibland få de vänta
tills de bli femti år. Och de frågade mig mycket riktigt.
Men jag hade ingen närmare vetskap om sådana
ställningar och förhållanden, si. Men jag hade min stolthet
och tyckte jag behöfde inte ta pengar för inte och som
en nådegåfva. Och benet var bra igen, fast jag var
halt, — så jag kunde arbeta, som jag också sa’ åt major
Adlerberg. Och der var en arm stackare, som jag hade
haft till kamrat på sjukhuset. Han hade fått reumatisk
och var så eländig, så han kunde inte lyfta sin arm.
Och jag sa’ att de kunde ge pension åt honom, för han
hade tjenat i femton år, sa’ jag. Fast han var ett få,
om jag får uttrycka mig så groft, — som han också
var, förstås. Men major Adlerberg, han tog mig i hand
och sa’: Holmberg är en bra karl’, sa’ han, och svor
på det gjorde han också.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
