Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett minne. Skizz af Math. Roos. Med 2:ne teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men de fem minuterna gingo och madamen dröjde
alltjemt. Den stackars flickan vågade ej släppa på sig
den ångest, som böljade drifva blodet upp till hennes
kinder i små mörkröda fläckar, och som gjorde
finger-spetsarne kalla och fuktiga. Hon försökte att bedraga
sig sjelf, att liksom tänja ut tiden, att icke se på
klockan, — att föreställa sig hur madamen just nu svängde
om hörnet, och hur hon sedan med ilande fart rusade
ned till kyrkan. Nu skulle hon icke på en stund se,
att hålla tillbaka, strömmade in i hennes hjerta med
tunga, qväljande vågslag. Hon vred händerna mot
hvarandra, så att de magra fingrarne blånade, — nu,
nu samlades alla barnen i kyrkan, den ena efter den
andra — hon såg hur dé gingo uppför gången och togo
sina platser — — endast hennes förblef tom . . .
En tårlös snyftning skakade henne. Hon återvände
till stugan, satte sig på bänken bredvid spisen och
fingrade nervöst på sitt förklädesband, som hon rullade
ihop och drog ut, om och om igen. Hon försökte vara
)
hvarken ut åt gatan eller på
klockan, — och så skulle
madamen komma — och så...
Men klockan slog tio —
tio långa obarmhertiga slag,
som föllo likt stenar på
hennes hjerta. Hon störtade
upp, sprang ut i trädgården
och spejade ned åt backen
med längtans långa,
brännande blick. Men ingen
syntes till; tom och ödslig
låg gatan, badad af
vårsolens strålar.
Den ångest hon försökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
