Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett minne. Skizz af Math. Roos. Med 2:ne teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Storm betraktade sin hustru med uppriktig beundran,
der han satt i den mörkaste vrån af rummet och
försökte göra sig så osynlig som möjligt. Hvilken
skut-skeppare hon kunde ha blifvit, om naturen blott tillåtit
henne att bära byxor i stället för kjortlar!
Då Amanda kom hem, tystnade madamen och befalde
henne göra upp eld i spisen. Madamen var klok nog
att inse, att den unga flickan just nu skulle vara okänslig,
till och med lor de kraftigaste upptuktelser; hon gömde
derför på sin vrede, för att under några dagar förränta
den och sedan låta den frambryta öfver Amanda i hela
dess glans.
Dagen derpå var en härlig vårdag. Amanda satt
i trädgården och lekte med pojken och stirrade utåt
hafvet, som solljust och glittrande utbredde sig nedanför
staden. I tankarne följde hon gudstjensten, allt som
den framskred, psalmsången, altartjensten, prestens tal.
Allt tycktes så lefvande för henne, hon försjönk så i
dessa bilder, hennes själ var så fyld deraf, att det ibland
föreföll henne, som om vårvinden burit ljudet af orgelns
toner ända hit upp. Men när stunden kom, då hon
visste att barnen gingo fram till altaret, greps hon af
en känsla af ångest, af någonting ohjelpligt förloradt,
som sammanpressade hennes hjerta, så att hon måste
stoppa förklädet i munnen, för att madamen ej skulle
höra hennes snyftningar. Hon tyckte att hon var
förskjuten och bortkastad, att det var, som om hon stått
framför de tolf gyllene portarne, hvilka obarmhertigt
stängts för henne, medan det hemlighetsfulla, underliga
gästabudet, dit alla sjuka och fattiga och elända voro
bjudna, försiggick derinne . . .
Annandagen fick Amanda gå till skrift, tillsammans
med de stora, som bestämdt var. Men o, så ensam och
öfvergifven hon kande sig, — så hjerteskrämd bland alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
