Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kamp med döden. Berättelse af Tor Hedberg. Med 2:ne teckningar af E. Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sin ordning, ty han tyckte att detta’lif endast var till
för hans skull, för hans och hennes. Hennes bild stod
hela tiden framför honom, han mindes den första gången
han såg henne, han mindes hvarje hennes ord, hvarje
hennes blick, han kände ännu hennes första kyss på
sina läppar. Och han tänkte på att hon snart skulle
vara hans hustru.
Men så småningom kom det en känsla af vemod
öfver honom, och han tänkte på henne nästan som på
en försvunnen lycka, något, som man förlorat och aldrig
mer skall kunna återvinna.
Så hade han alldeles försjunkit i sig sjelf. Då fick
han på en gång en förnimmelse af fara. Han satte sig
hastigt upp och grep hårdt om rodret. Det dånade för
hans öron, han såg sjön alldeles svart framför sig, men
innan han ännu hunnit blifva medveten om hvad som
var å förde, hörde han ett brak i seglen, fick en
våldsam stöt, kände en häftig smärta i sin ena arm, vattnet
strömmade in öfver hans ben och han drogs ned åt
djupet. Då först förstod han, att han seglat omkull och
att båten sjönk; det var något, som snodde sig om hans
ena ben, han slet ursinnigt för att blifva fri, lyckades
slutligen att komma loss och arbetade sig halfqväfd upp
till ytan. Då han åter fått luft böijade han simma, men
kände då, att den venstra armen hängde slapp invid
hans sida, — han kunde icke röra den. Ett stycke ifrån
sig såg han något, som låg och Höt på vattnet, han
lyckades komma dit, det var en åra och han hakade
sig fast vid den. Men den sjönk under hans tyngd.
Han såg sig omkring efter hjelp; då kände han ett
hårdt grepp i sin högra axel; i första ögonblicket slog
han ifrån sig, men fann så, att det var Karo, som huggit
tag i honom och ifrigt arbetade för att hålla honom uppe.
Han betogs af blygsel och återvann lugn och sinnes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
