Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En kamp med döden. Berättelse af Tor Hedberg. Med 2:ne teckningar af E. Torsslow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
närvaro; den andra åran kom drifvande mot honom,
han fick fatt i den och fiöt nu lättare. Då släpte
hunden sitt tag och började simma omkring honom,
med ögonen oaflåtligt fastade på hans ansigte.
Efter några minuter hade stormbyn gått förbi, sjön
lugnade sig åter, och dånet försvann i fjerran. Han
höjde sig upp på årorna och såg sig omkring. Det var
långt till land, så långt, att han insåg omöjligheten af
att kunna simma dit. Men likväl uttömde han en lång
stund sina krafter derpå, tills han på en gång, han
visste icke hvarför, upphörde dermed, och lat sig drifvas
af vågorna. Dock var han ännu märkvärdigt lugn; den
tanken föll honom aldrig in, att han skulle kunna drunkna;
han tänkte egentligen inte alls, höll sig bara krampaktigt
fast i årorna. Som kläderna tyngde ned honom, befriade
han sig, ehuru med svårighet, från rock och väst, och
lyckades slutligen, med tillhjelp af tänderna, knyta sina
hängslen under armarna och fast vid årorna.
Karo sam allt jemt omkring honom, men började
synbarligen blifva trött, ty han flämtade starkt, och
blicken, som han allijemt höll fastad på sin herre, fick
ett egendomligt spörjande, ångestfullt uttryck. Henrik
ropade honom till sig och strök honom Öfver hufvudet,
i det han sade, halft för sig sjelf: "Se så, Karo, håll
dig bara uppe, det är ingen fara!" Han tog honom i
nacken och försökte lyfta honom upp öfvei* årorna;
hunden slickade honom tacksamt i ansigtet, men då årorna
sjönko djupare ner under bådas tyngd, slet han sig loss
ocft började åter simma, hållande sig på något afstånd,
liksom om han förstod, att hans närhet kunde vara farlig
för hans herre. Men han sjönk allt djupare ner, tills
endast ögonen och nosen voro öfver vattnet; han såg
undergifvet, med samma ängsligt frågande uttryck på
sin herre, och snart, — eller kanske det var långt derefter,
Svea, 1886. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
