Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Omaka. Berättelse af Amanda Kerfstedt. Med 2:ne teckningar af Ottilia Adelborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelf hvad hon menade eller hvad det egentligen betydde,
men hon upprepade det oupphörligt högt och hårdt. —
“Jaså, han har märkt det,“ hon kunde icke få fram ett
enda ord annat än dessa fyra enformiga, oupphörligt med
samma ointresserade röst. Hon måste gömma sig
någonstädes, så gick hon ned i ett dike och kröp in mellan
säden, långt in i ett
tvärdike, der hon icke
kunde ses från
landsvägen och nu
ändt-ligen började hon
gråta. Hon gret sig
rigtigt mätt en hel
timma och så kunde
hon inte gråta mer.
Ufl Hon satt och slet
« ijHMI UPP gräset omkring
SI® 111)1 oc^ ^ur ^on 8att
Pfasil kom der en liten
1|/yW[ l JIffiflir ] undran, om allt ändå
A ’ verkligen mr så hopp-
% q ’ löst som hon tyckt.
Hon borde kanske
gå hem. Bara man
inte kunde se på
henne att hon gråtit.
Åh, de sågo väl mer
på henne. De sågo
nog tvärs igenom henne. Och doktorn, hvad skulle
han tänka? Och alla mcnniskor skulle ju peka fingret
åt henne och säga, “det kunde man väl tänka, hon är
ju så ung“. Hvarför hade hon kommit hit för att
utsätta sin ungdom för obarmhertiga tungor, och sin mans
ålderdom för skämtsamma anmärkningar. Åh, det hade
hon nog märkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
