Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Jolin af Claes Lundin. Med porträtt af Johan Jolin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det långa uppehållet i hans dramatiska diktning
väckte den förmodan, att han alldeles upphört att skrifva
för teatern, men då öfverraskade han med ett nytt
stycke, “Anekdotvurmarne“, som uppfördes på Nya
teatern, samt några år derefter ännu ett,
“Författare-fafanga“, hvilket spelades på Dramatiska teatern våren
1883. Ingendera af dessa skådespel gjorde lycka, och
likväl torde de icke vittna om någon egentlig
afmatt-ning i författarskapet. Orsaken var endast, att
smakriktningen var en annan mot tretio och fyrtio år förut.
Jolin var allt för mycket en ung man från
1840-talet ännu uti innevarande årtionde för att
förstå den nyare tiden och inse den stora skillnaden
mellan förr och nu. Han visade detta icke blott i sina
på gamla dagar författade teaterstycken, utan också i
den harmfulla förvåning, hvarmed han upptog kritiken
öfver dem. Han ansåg denna kritik för den högsta
orättvisa och böljade offentligt kämpa mot den fräcke.
Den polemik han då inledde utföll icke till hans fördel,
och så led han dubbelt nederlag.
Besegrad var Jolin, men icke lifsfarligt sårad.
Snart tog han åter saken så som han borde hafva tagit
den redan från början och var å nyo den glade,
vänlige och älskvärde Jo. Jo., hvilken gerna räckte
en försonlig hand åt den af hvilken han nyss förut
ansett sig grymt förolämpad. Hedersmannen Jolin
förnekade sig aldrig. Det goda hjertat tog ut sin rätt,
äfven när det gälde hans egen “Författarefafånga“.
Nu öfvergaf han teatern helt och hållet och diktade
åter glada och godmodiga tillfällighetsstrofer samt sjöng
dem i festliga lag. Han var fortfarande ung och vardt
aldrig annorlunda. Nu, liksom förr, var han den som
skänkte nöje och äfven vitter glans åt många så väl
offentliga som enskilda sällskap. I sällskapet P. B.,
hvars ordensskald han var, gjorde han att värdigt bruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
