Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fairbrook’s krögare. Berättelse af Ernst Ahlgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bedan kistan satts in i kapellet återvände den lilla
skaran till sorghuset för att bjudas på någon välfägnad.
Toddy, punsch och cigarrer serverades i ett af de större
sidorummen på nedra bottnen.
Det doftade af varm, fin konjak. En och annan
tände sin cigarr. Några samtalade, men så lågt som
om de varit rädda för sina egna röster, andra sutto
tysta, stirrande framför sig med uttryckslösa blickar. De
gamla toddy veteranerna voro bragta ur toddystämningen.
Den rike skräddaren knep gång på gång med
ögonlocken för att bli tårarne qvitt. Gubben Pebblestone
satt och höll om sitt toddyglas med båda händerna,
under det han vaggade fram och tillbaka med
öfver-kroppen. Alla dessa ansigten hade någonting
gemensamt med hvarandra. Det var slappheten, pussigheten,
den röd blå färgen och de uppsvälda näsorna. Men till
detta hade kommit ännu något mera, hvilket hvar och
en sökte dölja, och som gjorde att två och två af dessa
blickar icke vågade mötas. Det var något af en stum,
häpen fråga; det var djurets själlösa skräck för döden.
De hade supit på begrafningar, spelat kort på
be-grafningar, surrat i sorgehus som värmda flugor; ty att
andra dogo, hvad rörde det dem! Men detta var mer
än sorgehus och begrafning: en stor tung hand hade
fallit ned midt ibland dem; Tom — Sjelfva
medelpunkten i deras lag — hade fått “följa med“. Och
den handen skulle slå om igen och skulle träffa, det
kände de nu.
Tom Millners död var ett varsel för dem alla.
En sådan samling! Det var Fairbrooks
urinnevånare. Eör ett tjugutal år sedan voro de alla driftiga
affärsmän eller dugliga handtverkare. Nu voro de flesta
af dem kapitalister, som icke längre skötte rörelse, utan
togo sig bekymmerslösa gammaldagar efter egen smak.
Svea, 1887. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
