Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om öfverdrifternas nödvändighet i konsten (med tanke på målarkonsten) af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om öfverdrifternas nödvändighet
i konsten.
r X. står begrundande framför en modern land-
skapsmålning. “Om de unga målarne ändå kunde
vara naturliga och sanna, i stället för att öfverdrifna,
som de nu göra,“ mumlar han, “Inte är naturen så
der rökig — inte är’ skuggorna så der blå — inte går
horisonten så der upp i vädret — luften är ju bara
sudd — kritigt och bara ljusblaskigt för resten. — Nej,
tacka vet jag prof. landskap. Tänk sådana taflor
hän kan göra; och stenar och qvistar, det är så att man
kan gå och ta i dem nästan. Alltid ska’ de då gå till
öfverdrifter, de här unga ..
När en mycket musikalisk person vänder om ett
gathörn och långt bort från slutet af den gatan han
vill vika in på, får höra ett orkestrion, så låtsar han
som om han tagit fel på gata, vänder om och fortsätter
på den han kom ifrån, med ett uttryck i ansigtet, som
om han bränt sig på något. — När samma person
deremot hor ett vackert musiknummer på en konsert, slår
han upp ögonen mot taket, vaggar belåtet med hufvudet,
ett smålöje leker på läpparne och fingrarna knäppa sakta
takten mot knäet. Det är kanske just samma
musikstycke, som orkestrionet spelade borta i gatan och som
(Med tanke på målarkonsten,)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
