Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
länsmannen hejdade honom och framhväste, en smula
hesare än vanligt:
»Stopp ... den här vägen ... det är bäst... att
gå på. .. medan vi ligga här!»
Och han styrde med kraftiga simtag in mot
hemstranden; adjunkten följde honom så godt han
kunde, upphållen af det kraftiga taget i ena skuldran.
Det var icke längre än ett stenkast in till land,
och snart kände de botten under fotterna. De
kommo upp på land, drypande af vatten, men annars
fullkomligt välbehållna. Adjunkten flåsade starkt
efter ansträngningen, men länsmannen såg betydligt
snopen ut. Han mumlade några svordomar för sig
själf, men undvek att se på sin olyckskamrat. I
stället tog han märke på hvar båten sjunkit; det
var icke på djupare vatten än att han kunde se
masttoppen sticka upp öfver ytan.
»Är den förlorad?» frågade adjunkten
deltagande.
»Åh nej, vars!» svarade länsmannen ovanligt
höfligt, »den ligger nog kvar tills vi kan ta’ upp
den. Men nu är det så godt att vi springer hem,
så att vi håller oss varma.»
Och utan att invänta något svar satte han af
så fort hans korta ben förmådde springa. Adjunkten
lydde fortfarande kommando och följde efter med
längre, men långsammare steg.
Så sprungo de i ungefär tio minuter, tills de
kommo upp på landsvägen. Då stannade länsmannen
och sade:
»Nu är det bäst, att adjunkten springer direkte
hem till sig, — det är kortare än till mig.»
Det var af pur höflighet som han sade
»adjunkten»; han kom i hastigheten icke i håg annat
än att det var den rätta titeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
