Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning. Berättelse af Tor Hedberg. Med 4 teckningar af Carl Hedelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jaha!» svarade adjunkten lika lydigt som förut;
och i det han tog af sig sin drypande hatt, sträckte
han fram handen och sade:
»Jag får tacka så mycket.»
Länsmannen ryckte till och gaf honom en
förgrymmad blick. Han trodde att adjunkten ville
drifva med honom, men vid första blick på hans
allt annat än ironiska ansigte, insåg han att det
var fullt allvar. Då blef han så flat, att han
icke kom sig för med att säga något, utan mekaniskt
tog den erbjudna handen och bockade sig, han också.
Sen sprungo de, kvar och en åt sitt håll.
»Det var mig en kuriös figur!» flåsade
länsmannen för sig själf, under det han sprang hemåt
och det började att dra’ i mungiporna på honom.
Och då han kommit hem, fått af sig sina våta
kläder och krupit i säng, brast han ut i ett så
våldsamt skratt, att hela sängen hoppade.
Den följande dagen gjorde han ett besök hos
adjunkten, som ådragit sig en lindrig förkylning,
och från denna stund var han dennes bäste vän
och beskyddare.
Mycket vän men ännu mera beskyddare. Ty
det låg nu i länsmannens lynne att vara en smula
tyrannisk mot dem, som han höll af, och i det fallet
var adjunkten ett mycket tacksamt subjekt. Han
fick snart icke taga ett steg utan länsmannens
vetskap och tillåtelse, det förgick icke en dag, utan
att denne hade några vigtiga råd att meddela honom,
livilka han ovilkorligen måste följa. I allmänhet
fann han sig också mycket väl af att följa dem, ty
länsmannen var både praktisk och inflytelserik, och
han fann sig i denna något besvärliga vänskap med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
