Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor (med porträtt) - Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, af Harald Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu är att märka, att Cavallius, sedan flera år bosatt
utom hufvudstadens hank och stör, var synnerligen
främmande för teatern och att hans studiehåg var alltför
utpräglad åt ett håll för att räcka till för teater och opera,
ens så mycket som den tiden kom på en
stockholms-litteratörs vanliga lott. Men han trodde sig om att kunna
ordna och leda ett trassligt »verk», och denna hänsyn har
säkerligen äfven bestämt konung Oskar, som i Cavallius
såg en person med hvilken han gärna samspråkade, både
om teaterns affärer och om andra af mera politisk
innebörd, men hvilka ännu icke mognat för behandling i
kabinett och rådkammare. Cavallius var nämligen lika
varmhjärtad skandinav som* lojal undersåte, och han gick
med lugn tillförsigt sitt nya värf i möte, utan att ha gjort
sig reda för det nya värfvets verkliga innebörd.
Det var i april 1856, Cavallius gjorde sitt inträde i
direktionslogen på kungl. teatern, ännu blott »tillförordnad
intendent för scenen». Företrädaren, baron Bonde, hade
nyligen gifvit en glänsande afskedsfest och den nye
intendenten skulle reglera förberedelserna till nästa spelår.
»Hvilken Dackefejd skall icke föregå mellan fornforskaren,
amanuensen och teaterintendenten, innan han kommer
tillrätta med sig själf och med sin ombytliga och
nyckfulla publik», utbrast ett pressorgan, som nu och framgent
egnade baron Bondes förvaltning sina rosor och strax från
början vände alla sina törnen mot Cavallius. Ehuru ingen
af kungl. teaterns styresmän undgått tidningarnas
vredes-skålar, har dock knappast någon af dem varit utsatt för
en sådan korseld som Cavallius.
Men Cavallius ordnade »verket» och trodde sig i
underordnade fackmäns råd ega tillräcklig ledning för de
områden af direktörsgöromålen, där han själf var osäker.
Härigenom tillskyndades honom emellertid ganska
oför-tjenta förödmjukelser, tv de underordnade drogo icke jämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
